Leva livet!

Leva livet nu ska jag leva livet. Någon sjöng den sången kommer inte ihåg vem tror det var Lillbabs. Men lite så tänker jag. Måste börja leva livet , nu har jag tänkt och tänkt som bara den , vill ju kunna vara mig själv någorlunda.  Har läst massor om biverkningar och allt om mina starka mediciner det verkar som om jag har ganska svaga värktabletter än så länge och jag har själv börjat öka dom för jag måste kunna vara någon annan stans än i soffan men där hamnar jag ofta än då.
Vi var ute med hundarna på en promenad och Sarah tyckte att det var en rejäl runda vi gick men jag sa att detta är väl inget jag brukar gå lite längre. Fniss härligt att man har lite ork kvar. Försöker att göra massor av sysslor bara för att mina muskler inte ska försvinna men hamnar alltid i soffan ibland med såna magsmärtor att jag bara vrider mig i plågor det är hemskt när den smärtan sätter in men det gör den om jag missar mina mediciner och jag försöker att inte ta i förebyggande men jag tar den vanliga dosen konternuerligt för att ta extra när det börja göra ont men väntar jag för länge så är det hemsk vill inte vara med alls då.

Känner mig mer hoppfull än på länge och att alla mina nära vet hur jag har det känns bra fast det där med att visa att jag är ledsen det är inget för mig. Jag vill visa att jag är stark.

I söndags blev jag så rädd att allt stod helt stilla. När jag borstat tänderna och gjort det man brukar på morgonen så det sista jag gör är att ta på deo roll on. När jag gjorde det så var jag väldigt öm i vänster armhåla. Tänkte först att det var nog en finne eller något i den stilen. Men sen tittade jag och såg att knölen var som ett plommon och att jag inte hade en sån knöl på höger sida. Jösses vad rädd jag blev. Tänkte att vad tusan är detta . Var hos läkaren i torsdags, han sa inget om någon knöl.
Det tog någon dag innan modet var så stort att jag kunde ringa in till Avd 18 dagvården har ett typ direkt nummer där jag får prata med en av två sjuksköterskor som har hand om oss cancer patienter i dagvården det är så himla bra för man lär ju känna dom både till utseende och känslosamt eller dom känner en annan. Man kan ringa och fråga om allt typ som rör behandling och allt.  Toppen!
Förut fick man ringa växeln och dom skulle koppla och ibland blev man bort kopplad alla känner väl igen sig.

Onsdagen var hyfsad i avseende smärtan, jag stod ut. Ja till och med hade trevligt så när den hamnar längst bak i ryggsäcken då är det bra.
Ha de där ute!
.